Förberedelserna har varit minutiösa och under en lång period har det svenska VM-laget förberett sig för just detta. Premiärmatchen i Tyskland, mot Trinidad/Tobago. Efter träningsläger och planering så var det så dags att vandra ut på arenan tillsammans under jublet från tusen och åter tusentals svenskar som lämnat vårt land för att på plats se inledningsmatchen för Sverige i VM. En armé i gula souvenirtröjor. Kanske det största armé Sverige haft i tyskland sedan det 30-åriga kriget.
Men även på hemmaplan har det mobiliserats. Globen, Stockholms Stadion och otaliga barer, pubar och kafeér är fullsatta med landets befolkning. Förväntningarna är stora och ett nederlag skulle innebära landssorg. För många av oss har stora förväntningar, några bryr sig inte alls och många med mig är nervknippen som knappt vågar titta på TV eller lyssna på radio. Man håller andan och ber till antingen den kristna Guden eller de fornnordiska Gudarna. Ber om mirakel, trygghet om hopp. Ber att hoppet inte skall släckas och att Zlatan och Henke skall utföra sin magi på planen.
Under sådana här förhållanden kan man inte låta bli att tänka på hur sporten förbrödrar. Tidigare dödsfiender står nu och håller om varandra och vardaglig nonchalans är som bortblåst. Nu spelar det inte längre någon roll om du håller på AIK, Djurgården eller en obetydlig bollklubb i mitten av landet lagom. Nationens heder och landets själ är i allra högsta grad levande.
Man reagerar olika under sådana här förhållanden. För många är det en folkfest med glädje och vackert väder. Man viftar med flaggor och sjunger med. Alkoholen flödar och evenmanget som sådant är behållningen. Sen finns det dom som lever för fotbollen. Som idag antagligen druckit sig berusade för att bedöva den spänning och olidliga väntan VM inneburit. Som antagligen kommer att fortsätta dricka och endast vakna upp när Sverige gör mål och vid vinst efter slutsignalen. Värst är det för dem som mått psykiskt illa under en lång tid och nu eskalerar i och med matchen. Som inte har vare sig naglar eller hår kvar snart och som under de 90 minuter matchen vara, knappt klarar av att se på TV.
Oavsett vad som händer i dagens match så är den långa väntan på avspark över och en tid av hysteri och hopp, förtvivlan kommer att följa. Kanske kan vi under ett par veckors tid äntligen stå enade som en hel nation igen. Förhoppningsvis en segrande nation. Jag vågar inte tänka på vad som skulle ske om Sverige blev utslaget i ett tidigt skede. Depressionen skulle få vår klarblå att likna en otäck höstnatt under värsta tänkbara väder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar