Jag är en sjuttiotalist eller Generation X som vi ofta omnämns som. ” 60-talisterna och de tidiga 70-talisterna. Ironiska, uppkäftiga, respektlösa, egotrippade. Fostrades att tro på sig själva och bryr sig mer om sina egna liv och sin karriär än om världen.” Det ligger mycket sanning i just den beskrivningen. De flesta har sett Beavis and Butthead, Waynes World på TV där det centrala är musiken. Allt kretsar omkring musiken och det är hårdrock som gäller. Band som ACDC, Saxon, Judas Priest, WASP, Iron Maiden, Metallica, KISS, Whitesnake, White Lion ja listan är oändlig gällande de band som regerade under 80-talet och början av 90 då hårdrocken tog andra vägar och utvecklades bort från det klassiska soundet. Trummaskiner och andra obskyra instrument dök upp och det verkade flumma ut i andra genrer. Men hårdrocken avled aldrig till skillnad från 70-talets Disco. Den bara lade sig för att vila en stund. Nu är den tillbaka hårdare och brutalare än tidigare och alla gamla namn och grupper ger sig ut på ett sällan skådat återtåg.
Förutom vi som växte upp under denna era, så har yngre band tillkommit med tydliga influenser från just 80-talets storheter. Födda på sent 90-tal har de greppat hårdrockens fana och beslutat sig för att likt Saxons ”Crusader” ge sig ut på ytterligare ett korståg, och denna gång för att erövra hela världen. Sällan har musikvärlden varit så intressant som just nu. Till skillnad från vardagligt radioskval är hårdrocken något som inte drabbas av ändlösa plagiat eller låtstölder. Det finns helt enkelt en aldrig sinande brunn att hitta både musik och text upplägg. Och det rockar jävligt bra.
Förutom det väldigt uppenbara som är musiken med snabba trumsolon, fräcka gitarriff och sjukt kraftfulla texter framförd av suveräna röster, så var klädsel och livsstil viktigt under 80 och 90-tal. Trasiga och lappade jeans, tennisdojor eller cowboyboots, T-shirts med olika bandtryck. Den klassiska jeansvästen med ryggtavlan föreställande favoritbandet. Nitarmband och tygmärken, läderbälte med ett ytterst coolt bältesspänne. Långt böljande pudelhår eller samlat i hästsvans. Metallica och Judas Priest introducerade även den korthårige hårdrockaren. Det hängde liksom aldrig på håret.
Dagens hårdrockare ser annorlunda ut. De har kostym och snaggat hår och arbetar på höga positioner i samhället eller snickrar hus i blåkläder. Man har välordnade Svenssonliv eller arbetar som Polis. Generation X har tagit sig fram överallt trots den ” Ironiska, uppkäftiga, respektlösa” attityd vi uppvisade. Hårdrocken har antagligen fler anhängare än vad kristendomen och socialdemokratin har i Sverige. För när arbetsdagen är slut, när helgen kommer och vi samlas för att lyssna på musik tillsammans och umgås så blir det ett gemensamt drag i högtalarna. Nu förtiden finns knappt några äldre generationer som kan banka i väggen och be oss att skruva ner. Nu lyssnar vi på musiken med våra barn och ungdomar och vi gillar det.
Hårdrocken förbrödrar. Det har jag märkt inte minst genom otaliga resor både inom och utom landet. Det spelar ingen roll på vilken tillställning man befinner sig, man kan garanterat hitta minst ett par till som älskar musiken och har växt upp med den. Den öppnar dörrar och frammanar mystiska leenden. Alla bär med sig minnen av att ha spelat luftgitarr i kalsongerna på väg till duschen och sjungandes någon klassisk strof av Van Halen, Bon Jovi eller valfritt gudomligt band. Hårdrocken är frihet. Hårdrocken är ”uppkäftig och respektlös”. En god vän sade en gång att den som inte lyssnar på eller uppskattar hårdrock är ingen man kan lita på och man bör undvika sådana människor som inte begriper det hela. Han har rätt. Så betydelsefull är just hårdrocken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar