torsdag 29 mars 2007

Den Känslomässiga Kvoten? (2007-01-30 13:00)


Så hände det ännu en gång att en oskyldig människa och denna gång ytterligare ett barn fick sätta livet till i ett vansinnesdåd som inte kan förklaras. Nedhuggen på öppen gata till synes helt utan motiv (om nu mord nu kräver ett motiv). Och genast började jag fundera över när kvoten för vad man kan ta är nådd. Varje dag fylls tidningar och TV med en oändlig radda meningslöst våld och horribla olyckor som kräver människoliv. Samtidigt som några av oss bedövar samvetet med donationer till Rädda Barnen eller andra organisationer. Som om vårt stöd skulle begränsa eller motarbeta fruktansvärda händelser. Förvisso hjälper donationerna till att leda det administrativa arbetet och kanske kommer även några av dem ända fråm till behövande och gör nytta.


Men någonstans måste man till slut fylla kvoten för vad man kan ta rent själsomässigt. Det gäller inte enbart tragiska olyckor eller brutala mord. Det gäller överlag vad man orkar att härda ut i det vardagliga livet. Hur många motgångar och personliga misslyckanden kan man ta innan man har fått nog? 1, 2 eller 100? Vad är det som gör att somliga klarar av hur mycket som helst och andra knappt några? Alldeles för många personer som i omgivningen framstår som starka och trygga har avslutat sina liv för egen hand då deras kvot av olycka fyllts och det ter sig meningslöst att leva vidare.


Jag har under mitt liv förlorat en del vänner och bekanta både genom olyckor som inte kunnat förhindras. Ren och skär otur alltså. Men jag har även en del som valt att avsluta sina liv genom att själva ta saken i egna händer bokstavligen. Någon mådde dåligt efter kärlekstrubbel, sorg och saknad av anhöriga eller trötta på att leva i ett missbruk man inte hade kraft att kämpa sig ur. När motgångarna blivit för många och grubblerierna sätter in, när man inte orkar längre att kämpa emot sina egna svårigheter i livet. En lätt utväg brukar många säga. Och visst det är relativt lätt att ta livet av sig, men det krävs också ett mod att ta det klivet till slut. För det är oåterkalleligt och defenitivt.


Jag vill gärna se det som att man nått en gräns i livet. Fyllt en kvot och man orkar inte eller kan inte hantera sina känslor oavsett yttre hjälp och stöd. Någonstans rinner bägaren över och att fortsätta skulle enbart kännas meningslöst och spä på den smärta dessa personer redan befinner sig i. Att leva vidare eller avsluta det ligger helt i personen som överväger dets hand och sinne. Ingen annan kan avgöra om ens känslomässiga kvot fyllts eller inte. Man kan inte heller bedöma utifrån någon annan om det finns ett syfte eller en chans att saker och ting kan förändras.


Det är alltså denna magiska kvot över motgångar och olycka som en person kan ta, som styr hur livet utvecklas. De allra flesta klarar av att tackla problem, att kämpa på när det är som mörkast och aldrig ge upp. Ens karaktär byggs av hur man härdar ut och hur man går vidare eller kämpar på. Men jag förstår dem som inte gör det. Problem uppfattas olika av oss alla, och det som är enkelt för en är outhärdligt för en annan. Vad är din kvot? Vad får din bägare att rinna över?


Vi människor lever under ganska märkliga förhållanden. Kanske är vi den enda arten på jorden som ifrågasätter vår egen existens och allt omkring oss. Varför vi lever och hur vi gör det. Jag har svårt att tänka mig att en kamel vandrar omkring i Saharas öken och ställer sig samma frågor. Därför är det även ett gissel och en prövning att härda ut i livet. Att utöka den kvot av känslomässiga motgångar vi stöter på. Att tvingas acceptera det som händer inom oss och runt omkring oss. Även meningslösa vansinnesdåd och brutala krig. Hålla oss borta från den magiska gränsen där det till slut blir för mycket.

Inga kommentarer: