När jag fick tipset om denna bok förvarnades jag om hur otäck och vidrig hela historien skulle vara. Att det var det yttersta beviset för att ondskan lever bland oss och att den skulle beröra mig på djupet. Visst den berörde på djupet, men inte Kristina Hansens historia utan alla dessa signaler och tecken på att något var fel. Jag har nämligen sett dem förut i en tidigare bekants tillvaro. På så sätt väckte boken något.
Bakom Stängda Dörrar är historien om Kristina, Kristinas pappa Franco och en historia om hur samhället misslyckas att effektivt förhindra att barn far illa. Trots att bevisen är uppenbara så visar sig myndigheterna tandlösa och handlingsförlamade. En historia om sexuella övergrepp, misshandel och hjärntvätt. Något som Kristina berättar om rakt på sak.
"Pappa lät mig vara i fred några dagar, men en kväll när han satte sig hos mig för att säga godnatt såg jag en annan glimt i hans ögon och visste.
-Du behöver inte vara rädd, sa han.
-Det här kommer att gå så bra.
-Nej jag vågar inte, försökte jag protestera.
Herregud den där stora grejen, det kan ju inte gå tänkte jag och fick panik. Jag hade aldrig varit tillsammans med någon pojke och var oskuld ända tills pappa gjorde det med mig första gången. Och nu gjorde han det igen."
Kristina utnyttjas av sin pappa och föder 2 barn och upplever en abort genom dessa övergrepp. Barnen visar tydliga tecken på att vara summan av åratal av incest. När så pappa Francos luftslott till slut spricker, visar det sig att han planerat att skapa sig en egen liten "farm" med barn han tänkt utnyttja sexuellt. Bland annat antyds det i boken att Kristina och Francos första barn Monica utsatts för övergrepp kort tid efter att hon fötts till denna värld. Historien blir inte lindrigare av att Kristina vidare berättar om hur livet blev efter att det hela uppdagats och hon prostituerar sig och uppvaktas av en polis med smak för alkohol och "fallna kvinnor".
När jag läste boken så blev jag till en början skakad och rörd, men det övergick till misstro och senare en frågeställning: "Vad är det för fel på människan?" Jag började nästan skämmas för att jag började ifrågasätta Kristina och inte det hon blivit utsatt för. Då slog det mig att detta är vad övergrepp gör med barn. Det förstör dem och förvandlar dem till vrak och spillror. Oförmögna att se vad som är rätt eller fel. Mest påverkade historien mig på ett helt annat sätt än Kristinas öde. Nämligen en tidigare bekants sätt att uppträda och berätta sporadiskt om hur hennes liv varit. Alla tecken fanns där, jag var bara för blind för att se.
Tecknen på den dysfunktionella familjen som med alla medel bekämpar den utomstående "fienden" och att man alltid återvänder till att försvara de som delar hemligheterna. Dem som samhället inte når och inte kan hjälpa. De som låter allt gå i arv och som får störningar för livet. Det spelar ingen roll hur mycket hjälp som erbjuds i form av terapi och behandling. De kommer alltid att bära spår av den miljö de växt upp och fostrats i.
Hur betygsätter man en sån här bok? Kan man betygsätta en historia berättad rakt upp och ner som berättaren i sig uppfattat det hela? Jag tänker inte sätta ett betyg alls. detta är en historia som påverkar olika människor på olika vis och som kommer att finnas i bakhuvudet av många anledningar. Som en studie i människors värsta sidor och som referens för att förklara olika beteenden. Varje gång jag ser en rubrik med sexuella övergrepp inom familjer kommer jag att tänka på Bakom Stängda Dörrar och förfäras över att hur mycket det än utreds så kommer myndigheterna endast att lyckas skrapa på ytan.
Läs boken med ett öppet sinne och försök aldrig förstå vad som rör sig i huvudet på Kristina eller pappa Franco. Det går inte för de som inte varit i liknande situation. Vi kan helt enkelt inte förstå det hela hur hårt vi än försöker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar