En konstig situation har uppstått i mitt liv. Från att nästan ha varit bespottad och avskydd för att ha stått för min egen sanning där andra inte vågade ta ställning utan hellre knep sin mun och avvaktade utvecklingen av rädsla för felval eller obegriplig feghet och slapphet, helt plötsligt börjat rada upp sig styrkor jag borde ha haft när motvindarna blåste som starkast. Telefonsamtal och mejl som en lång tid efter att stridens kärna bedarrat och andra lösningar börjat ta form eller uppenbara sig, helt plötsligt vill blåsa liv i gamla konflikter ej glömda men lärorika och livslånga. ”Once bitten, twice shy” brukar det heta. Det som förvånar mig är inte att dessa skadedjur kryper fram under sina stenar när stormen bedarrat. Det är snarare att de vill följa en ”slagen kämpe” i ett hopplöst krig.
Så hur skall man ställa sig till en sådan rådande stämning? De fanns inte i frontlinjen där de behövdes, de fanns inte under reträtten och omgrupperingen, de dyker upp när konflikten nått sitt klimax som om de kunde lukta sig till det. Som plundrarna under forntida ärorika korståg. Personligen känns det som de typer som smög omkring på slagfältet och knipsade av fingrar för att komma åt en enstaka guldring där det inte riktigt ville lossna. Asgamar och den lägsta formen av parasiter. De som under uppgång hyllar och under nedgången förnekar eller flyr.
Min gode vän och mentor sade att det beror på att jag är en naturlig ledarfigur. Att jag aldrig viker ned mig hur hårt det än blåser och att konsekvenserna aldrig blir segerns sötma utan ett enträget arbete andra får dra fördel av. En pionjärs anda och ett aldrig sinande arbete och sökande. Skitsnack sade jag. Det beror snarare på envishet och ett rättspatos som knappt existerar i min generation där man köper sanningar i form av kvällstidningar och vandringssägner. Jag har inte alltid handlat rätt i mitt liv av den enkla anledningen att det inte funnits patentlösningar att tillgå.
Vad är då en given ledare? Adolf Hitler var en given ledare, Stalin och Castro likaså. Hundratalet romerska kejsare och överhuvuden har intagit just den positionen och dragit ner kungadömen och nationer genom historien. Förvisso stora män omskrivna i både smickrande och hårda ordalag i böcker skrivna av konflikternas segrare. En segrare blir en förlorare och förloraren vinner den ultimata segern. Alla har lärt sig av sina misstag eller gått under. Inte minst måste man begrunda historien och notera Scipio Africanus som först fick ta oändligt med stryk och förnedrelse av Hannibal Barkas innan han lärde sig spelets regler och senare besegrade en utmattad Hannibal på slätterna utanför Karthago. Förloraren blev en segrare omskriven i historien som ”han som lärde sig”.
Detta anknyter så till våra dagar och just min situation. Jag blev bortjagad men inte besegrad på ”slagfältet”. Min fiende gjorde det katastrofala misstaget att inte tillintetgöra mig då chansen fanns utan tillät mig istället att omgruppera med liten styrka som med tiden växt sig stark och trogen. Nu finns en doft i luften strax före revanschen som lockar till sig asgamar då det kommande slaget kommer skörda en betydande del offer rent bildligt talat. Motståndarsidans ledare har blottat sig och avslöjat sina svagheter, och med en större kraft och beslutsamhet än själva återtåget är tiden inne.
Vad gör man då med dessa människor som saknar egen kämparglöd och egna motiv till att rättfärdiga sig och sina ståndpunkter? Avvisar dem och låter dem inse att de måste bygga upp sin egen kraft eller låter dem sluta sig till leden och riskera att de inte fullgör sina plikter när så kräver? Styrka mot mångfaldhet, mångfaldhet mot list? Har man råd att lämna människor bakom sig då de också kan växa sig starka och en dag stå på andra sidan slagfältet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar