Ännu en av de pusselbitar jag vände och vred på för att hitta formen och ett passande mönster för sin helhet. För det var ett gigantiskt pussel, ett sådant som innehåller tiotusen bitar och som jag nyligen tömt ur sin ask för att påbörja resan mot en färdig bild. I detta fall bilden av mig själv. Varje pusselbit i sig är viktig. Om någon saknas så kan man aldrig lägga klart motivet på kartongen. Det gäller bara att hitta dessa bitar, även dem orörda som kanske legat upp och ner och väntat på sin tur att granskas och försöka passas in i sin helhet. Jag insåg plötsligt att universum var vidsträckt nog för att man alltid skulle hitta en ny bit att pussla ihop sin egen själ med. Rimligtvis borde all själar som vandrar omkring därute vara ofullständiga pussel, trasiga och med bitar som saknas för fullkomligheten. Jag stirrade mot taket i cellen och såg bortom inristade tecken och den vita målarfärgen. ”Ett pussel” sade jag högt för mig själv. ”Allt är ett pussel”.
Läs Texten I Sin Helhet Här:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar