Tog en längre promenad denna tidiga morgon. Trots att det är en söndag då människorna borde ligga i sängen och ta igen sina krafter efter en jobbig arbetsvecka eller jobbig helg om man nu haft det, kryllade det av aktiva människor i färgglada sportmunderingar. Det är förvisso bra att människor gillar att röra på sig, men det som slog mig var att merparten av de som utövade motionering denna morgon var ganska överviktiga och inte alls såg ut att njuta av den snabba promenaden eller lätta joggingturen. Med splitternya träningsskor och overaller i än större storlek än vad man egentligen hade behövt kämpade de sig fram och belastade de stackars knän som redan fått ta ordentligt med stryk. Kanske borde man valt en annan form för motion än just löpning.
Nu är det ju knappast någon hemlighet eller nyhet att man mår bra av att röra på sig regelbundet, men jag kan inte låta bli att dra kopplingen till alla de TV-program som går i dagarna. "Du är vad du äter", "Älskling vi dödar barnen" och den form av matlagningsprogram med hurtiga och vältränade kockar som förbjuder grädde och annat smaskens i matlagningen. Dessa program som skall förändra en persons matvanor och motionsvanor så att de helt enkelt inte trillar av pinnen i förtid med hjärtproblem.
Antagligen har man suttit hemma och sett dessa program och drabbats av dåligt samvete. Kanske har ens partner överaskat med ett paket innehållandes just dessa överdimensionerade overaller och nya skor. En uppmaning att ta hand om sig själv och komma iform för sin partner. En bra tanke och ett gott initiativ, men man vågar knappt tänka på hur dessa människor egentligen känner varje löpsteg i marken och med ett svettanfall som kan liknas vid just vattenfall. Speciellt jobbigt måste det bli när dessa möter smidigt tränade och hurtiga medlöpare som med liksom glider fram i mjuka rörelser och med ett leénde på läpparna. De skulle klara av att löpa hur långt som helst. De motiverade som verkligen får ut något av att stiga upp i ottan och dra på sig löparskorna och springa en mil eller två.
Nu låter det kanske som om jag är emot motion, men glöm inte att jag var ute denna morgon just för motionera och få frisk luft. Kanske mest i syftet att rensa huvudet och få mental motion än att hårdträna för ett maraton eller gå ned i vikt. Just den mentala rekreationen är av större vikt för mig än att springa fort. Jag är aningen mer lyckosam med min kropp än de flesta andra jag mötte då jag inte har någon övervikt att dras med. För mig var denna promenad en njutning och inte ett arbetslägerliknande helvete i för stor träningsoverall. Om man nu redan har en massiv kroppshydda, blir det verkligen bättre att köpa ännu större kläder att gömma sig i? Och istället för plågsam löpning ta en tur på cykeln och inte belasta knä och leder?
Genomlider man detta för sig själv eller för sin partner och omgivning? För de ansiktsuttryck jag möttes av var inte motiverade för förändring, snarare av ihopbiten hämnslystnad. Som om de flesta tänkte "Det är tammefan bäst att det står en rejäl frukost på bordet och inte ett glas morotsjuice och en rädisa eller en tallrik fiberberikad havregrynsgröt". Något som ger dem motivationen att ge sig ut tidigt nästa söndagsmorgon också. Sen kan man givetvis undra om det nu var så att deras partner tvingat eller "motiverat" ut dem på denna tortyr, sprungit i förväg eller låg hemma under täcket och myste. Söndag är ju trots allt en vilodag instiftad av vår påstådda skapare.
